Moderaterna vs liberalerna

Det är också smärtsamt tydligt i vilken hög utsträckning partiet överlevde tack vare stödröster. Knappt hälften av L-väljarna 42 procent anger fyraprocentsspärren som ett starkt skäl till att rösta på partiet. Försvinnande få — sju procent! Det är en mycket lägre siffra än för alla andra partier. Som jämförelse hamnar Miljöpartiet näst lägst med en nästan tre gånger så hög notering 19 procent.

Endast tolv procent av väljarkåren övervägde överhuvudtaget att rösta på Liberalerna. Det är ingen stor potential. De väljare som räddade partiet gjorde det inte av övertygelse eller kärlek utan av renodlat taktiska skäl. För Liberalerna kan således mandatperioden knappast sammanfattas i annat än mörka färger. Få väljare stannade kvar och de som trots allt räddade partiet gjorde det inte av övertygelse eller kärlek utan av renodlat taktiska skäl.

Läget kunde helt enkelt inte vara mycket mindre allvarlig. Eller jo, det finns en omständighet som förvärrar situationen ytterligare. Nämligen det faktum att samtliga partier som under efterkrigstiden ingått som ett mindre parti i en koalitionsregering har förlorat väljare i efterföljande val. Det gällde för Bondeförbundet på talet, för Folkpartiet , för alla de tre små borgerliga partierna såväl som under alliansåren och och det gällde för Miljöpartiet Det är sannolikt att avhoppet från regeringen räddade Miljöpartiet kvar i riksdagen den här gången.

Liberalerna sitter nu i regeringsförhandlingar med ett marginellt starkare utgångsläge än vad MP hade Om inte trenden bryts under de kommande åren är risken stor att Liberalerna får lämna rikspolitiken. Finns det något hopp kvar? Det blev ingen Johan Pehrson-effekt — och det är bra Liberalerna gjorde två stora förändringar under mandatperioden.

Den första var beslutet våren att lämna Januariavtalet och istället förespråka en Moderatledd regering som samarbetade med Sverigedemokraterna. Den andra stora förändringen var skiftet på partiledarposten, efter att Nyamko Sabuni överraskande meddelat sin avgång i april Att döma av opinionssiffrorna var den andra förändringen mer betydelsefull.

Partiet låg kvar på mycket låga nivåer även efter avhoppet från Januariavtalet, medan siffrorna började vända uppåt i princip omedelbart efter Johan Pehrsons tillträde. Det går förstås att argumentera för att det strategiska skiftet var en nödvändig förutsättning, men att det därtill krävdes ett nytt ledarskap för att övertyga väljarna.

Likheter och skillnader mellan partierna

Sannolikt var båda förändringarna nödvändiga för att partiet skulle klara spärren. Vad som däremot framgår av såväl Demoskops eftervalsanalys som av Valu är att Johan Pehrson ännu inte blivit ett draglok för partiet. Valu visade att 54 procent av Liberalernas väljare angav att Pehrson hade stor betydelse för deras val.

Det kan låta mycket men är lägre än motsvarande siffra för Jan Björklund i de tre föregående valen och det är också lägre än för alla andra partier förutom Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Och i Demoskops undersökning, med en likartad fråga, svarade 35 procent att partiledaren var viktig för deras val av partiet, vilket även här är lägre än för alla andra partier förutom V och MP.

Jämfört med exempelvis Magdalena Andersson, Jimmie Åkesson och Annie Lööf har alltså Johan Pehrson haft en relativt liten betydelse för de liberala väljarna. Johan Pehrsons partiledarskap har sannolikt varit väldigt viktigt för att skapa stadga internt i partiet. Partiet gick till val mer enat än på länge. Men någon Pehrson-effekt, jämförbar med års Bengt Westerberg-effekt, går inte att skönja.

På sikt finns naturligtvis alla förutsättningar för Johan Pehrson att bli ännu mer populär. Men Liberalernas överlevnad står inte och faller med partiledarens popularitet. Idéerna är viktigare än företrädarna. Det är trots allt en styrka för partiet. Den ideologiska grunden förblir stark Liberalerna är Sveriges liberala parti.

När väljarna ombeds välja ideologiska etiketter stickar Liberalerna ut. Den grova kriminaliteten göder misstro i hela Sverige. För det andra: Ta ansvar för migration och integration. De senaste decenniernas migrationspolitik har varit ogenomtänkt och principlös. För den har aldrig tagit ställning till de svåra frågorna, om vad som är vårt medmänskliga ansvar i världen, och som vi fullt ut ska ta.

Eller till frågan om vad Sverige behöver, och vi själva klarar av. Det har istället fått bli som det blir. Så skulle ju inte Sverige göra på något annat viktigt samhällsområde. För det tredje: Slarva inte bort arbetslinjen. Det måste alltid löna sig bättre att jobba än att leva på bidrag. Då kan inte de samlade bidragen vara så höga att de gör jobbet meningslöst.

Då kan inte varje krona man tjänar på arbete, vara en krona man förlorar i bidrag. Och då kan man inte få alla bidrag från första dagen i Sverige. Men misstolka inte arbetslinjen. Den betyder inte att arbete är livets mening, eller att mer jobb alltid är bättre än mindre. Många borde antagligen jobba längre, men hållbarare.

Arbetslinjen är bara vårt sätt att säga att verklig frihet och självständighet börjar med en egen inkomst. För det fjärde: Värna välfärdens kärna. I ett land som har världens fjärde högsta skatter ska välfärden leva upp till sitt namn. Växande vårdköer och en grundskola som var femte lämnar utan godkända betyg är exempel på välfärdslöften som har brutits.

Därför är välfärdens kärna alltid viktigare än bidrag och transfereringar. För det femte: Framtidens rättvisa fördelning handlar om klassresor, inte om klasskamp. I Sverige finns barn i familjer med svåra problem, som en hel generation senare ärver föräldrarnas utsatthet. Och hotet om social ärftlighet är ett moraliskt misslyckande som bryter mot allt vad Sverige borde stå för: Att det går dåligt för barn, bara för att deras föräldrar har haft problem.

Det är själva motsatsen till löftet om social rörlighet. Eller att vi alla köar jämlikt på Systembolaget. Båda vill ha skärpta regler, men Sverigedemokraterna går längre och vill stoppa invandringen helt och hållet, säger Mats Knutson. SD går till val på att enbart asylsökande från våra grannländer ska tas emot. Moderaterna anser att alla har rätt att söka asyl även om partiet vill att asylprövningen ska ske i länder utanför EU.

På integrationsområdet vill Moderaterna subventionera jobb för att nyanlända ska komma in på arbetsmarknaden. Det säger SD nej till. Partiet vill istället satsa på att underlätta för företagare, som på så vis kan anställa fler. Båda partierna förespråkar skärpta straff, och båda vill att fler brottskategorier ska leda till utvisning. I sitt valmanifest föreslår SD obligatorisk utvisning för grovt kriminella med utländsk bakgrund.

SD vill kunna återkalla medborgarskap vid grova brott, medan det enligt Moderaterna enbart ska vara möjligt vid terrorbrott.

Vänsterpartiet eller socialdemokraterna

Båda partierna vill sänka skatter och satsa på pensionärerna, men Sverigedemokraterna vill även höja taket i a-kassan och ta bort egenavgiften. SD vill också sänka gränsen för fri abort från nuvarande vecka 18 till vecka Något sådant förslag finns inte hos Moderaterna. Sverigedemokraterna vill även att Sverige ska lämna EU.

Det är Moderaterna motståndare till. Partierna lade ett gemensamt förslag om vinsttak i skolan och omsorgen, men efter att det röstades ned i riksdagen driver de nu olika linjer. Vänsterpartiet vill införa vinsttak även i vården. Miljöpartiet driver inte längre det förslag som lades i riksdagen, utan endast att vinsterna ska återinvesteras i verksamheten.

Vänsterpartiet vill återförstatliga skolan och avskaffa friskolor, medan Miljöpartiet nöjer sig med ett ökat statligt ansvar.