Kniv för hemgift

Nemo nisi mors — Ingen utom döden ska skilja oss åt Men Johan hade inte förankrat sina äktenskapsplaner. Det sägs att hon då visade upp inskriptionen i sin trolovningsring för kungens nitiske ämbetsman Jöran Persson: Nemo nisi mors — Ingen utom döden ska skilja oss åt. Fångarna på Gripsholm Enligt traditionen spärrades Katarina och Johan in i det rum på Gripsholm som idag kallas hertig Karls kammare.

Inredningen i rummet är dock från talet och gjordes alltså efter att Johan och Katarina hade släppts Eftersom Katarina vistades på Gripsholm frivilligt var hennes fångenskap mindre sträng än Johans. Hon fick gå ut i slottets trädgård under särskild bevakning. Vid den här tiden fanns en örtagård på Slottsholmen. Den omgavs av ett plank och var försedd med en port.

Här växte inte bara olika kryddor utan också träd och vita och röda rosor. När Katarina tilläts lustvandra var det kanske hit, till den väldoftande kryddgården, som hon gick. Två barn i fångenskapen, Isabella, som dog som liten, och Sigismund, som senare skulle bli kung. I Kungsladugårdens trädgårdar odlades bland annat äpplen, päron, körsbär och krikon.

Det fanns en humlegård för ölbryggning och i Kungsladugården fanns ett avsevärt antal kor vars mjölk användes för att framställa ost och smör.

Äktenskapsbalken

I närheten fanns även en ovanligt fisk- och kräftrik sjö. Arkiven visar också att Johan och Katarina, förutom böcker och kläder, fick hundratals liter vin skickade till sig från Stockholm. Vasarenässansen inleds Under fängelsetiden var Johan och Katarina utsatta för stark psykisk press; Erik hade bisarrt nog inlåtit sig i förhandlingar med Ivan IV som fortfarande ville ha Katarina till maka.

Den 10 juli kröntes Johan och Katarina till kung och drottning. Deras regeringstid blev början till en kulturell blomstringstid för Sverige som brukar kallas Vasarenässansen. Katarina Jagellonicas kulturella kontakter över hela Europa fick stor betydelse för svensk konst och arkitektur. Tack vare henne har Sverige, Finland, Polen och Litauen idag ett rikt gemensamt kulturarv.

Själv skulle hon utgå från ett tunt, entrådigt lingarn, hårt spunnet av långa fibrer. Med kortare fibrer skulle det färdiga tyget innehålla fler fiberändar, som riskerar att lossna och ludda. Undvik därför towgarn, gjort av de lite grövre resterna från när linet häcklats, föreslår hon. Också vävbindningen spelar roll. Marie Ekstedt Bjersing förordar en tät tuskaft. I en sådan löper inslaget varannan upp, varannan ner under varpen och hålls alltså fast ordentligt.

Lösa fiberändar binds då så bra det någonsin går. Dick Johansson, som är marknadschef på värmländska linneväveriet Klässbol, fyller på. Vi säljer våra tvättade. Då suger de upp fukt extra bra. Just linets goda förmåga att dra åt sig vatten, används ofta som argument för att välja den fibern i kökshanddukar framför bomull. Men argumentet haltar om man enbart ser till vattenuppsugningsförmågan.

Bomull och lin suger nämligen upp fukt lika bra; de kan bägge ta upp vatten till runt femtio procent av sin egen vikt. Skillnaden är att linfibern gör det utan att det känns. Förklaringen är att linfibern, till skillnad från bomullen, har en jämn fördelning av vax och fett i fiberväggen. Linet har dessutom andra fördelar. På grund av växtlimmet pektin, som håller samman separata celler inne i linstjälken, har linne större draghållfasthet än bomullstyg.

Runt 35 procent större, berättar Monik Nyrén. Det gör att en linnehandduk i allmänhet håller längre än bomullsvarianten, ofta i generationer. Men det bygger på att den sköts väl. Pektinet måste vårdas. Och det görs genom varsam tvättning: Stiger temperaturen över 80 grader löses pektinämnena upp. Då förstörs glansen och garnet blir skörare.

Då löses också smuts upp och bakterier dör, säger Marie Ekstedt Bjersing och förespråkar linne i handduken av ytterligare ett skäl: Renheten. En linnehandduk stöter ifrån sig smuts bättre än bomull. Men att mängden handdukar ökade en bit in på talet hade givetvis också just med synen på hygien att göra. Lortsverige skulle renas, sjukdomar skulle väck.

Därför är de ihåliga som sugrör. Prova att knögla ihop ett sugrör, så ser du hur fibern beter sig. Det blir många ställen för fukt och smuts att samlas på, och glansen försvinner när vecken uppstår. Lin däremot är en stjälkfiber, precis som rami, hampa och nässla. Den har långa, släta, starka fibrer, med syfte att orka hålla växten upprätt. Manglar man fibrerna blir de ännu slätare.

Och glansiga, släta material står bättre mot smuts än matta och ruggiga, slår hon fast och beskriver därmed en egenskap som var extra uppskattad före spontantvättningens och tvättmaskinens tid. Skulle man byka i kastruller och sjövatten, var tvätt något att bekämpa i det längsta och planera in i minsta detalj: »Kökshanddukar tvättas lämpligast efter duktyget, ty då kan man utan betänkligheter delvis använda samma tvättvatten och lutvatten«, kunde man exempelvis läsa i boken Norden från I våra samlingar finns mängder av olika namn för dessa väsen.

Där finns vittra vitra, vitera , vitterfolk, vättar, jordvättar, jordbyggare, backapysslingar, underbyggare, småkärnan, de osynliga, råarna, småknyttet, småruskan, jordfolk och jordrådare. På Gotland är de ofta betraktade som elaka. De underjordiska har också många likheter med liknande väsen i samisk folktro, där de kan kallas för ganij, saajve, ulddát eller kadinah beroende på område.

Utseende, klädsel och storlek De underjordiska kunde beskrivas som liknande helt vanliga människor, både till längden och till utseendet. De var därför både vackra och fula, eller så utmärkte de sig inte alls. Men mestadels var de osynliga. Andra uppteckningar beskriver istället att de underjordiska var småväxta. Det berättas också att de själva kunde ändra sin storlek, från väldigt små till samma storlek som vanligt folk.

Deras klädsel verkar också ha varierat i lika hög grad som människans.

Gamla svenska bröllopstraditioner

Ibland var de rödklädda, ibland vitklädda, ibland gråa och färglösa, men ofta sägs att de hade glada färgstarka kläder eller en färgstark toppluva. Hårfärg och frisyr kunde också vara varierande, men de underjordiska kvinnorna i Norrland hade i regel väldigt långt hår. Enligt en del uppteckningar ansågs grodor ha ett samband med de underjordiska varför man behandlade dem försiktigt och till och med kunde tilltala dem.

En del ansåg att de underjordiska kunde förvandla sig till grodor, myror eller små randiga maskar. Det gällde alltså att se upp och vara omtänksam mot sin omgivning. Bodde invid husknuten eller i stenar och högar De underjordiska kunde bo var som helst: nära huset, på hustomten, i skog och mark, under en stor jordfast sten, bland bergen eller på fäbodvallen, under ett stenröse eller ett gammalt träd.

Deras boningar var osynliga för människan. Om en kulle kunde man säga att den under dagen såg ut som vilken kulle som helst, men att det på natten sken ett ljus från kullen eftersom dörren till de underjordiskas bostad då stod öppen. I en av Isofs uppteckningar berättas om en man som vandrade i skogen och plötsligt såg en grann byggnad, men den försvann när han kom underfund med att det var något onaturligt.

En annan uppteckning beskriver en man som snubblade när han var ute i skogen och hörde ett gapskratt som tycktes komma från under marken. I andra uppteckningar berättas att om man körde över marken där de underjordiskas boplats låg kunde det dåna i marken. Då sade man om vägen att den var de underjordiskas tak. Se upp där nere!

Giftermål sverige

Tvättvattnet efter små barn som ännu inte blivit döpta fick inte heller kastas ut hur som helst. Inte heller fick barnens kläder hänga ute på tork efter solen gått ned. Följdes inte dessa riktlinjer fanns det en risk att de underjordiska kunde ta barnet. Platsen där de underjordiska bodde kunde vara svår att känna till. Därför kunde det hända att en ladugård var tvungen att flyttas då den byggts på en plats där de underjordiska haft sin boplats.

Flera sägner berättar om hur en bonde söks upp av en mystisk figur som tog honom ned till sitt hem under ladugården och visade hur kornas eller hästarnas kiss och avföring rann rätt ned i deras säng eller på deras matbord. I det läget fanns det inget annat att göra än att flytta på djuren, eller i värsta fall på hela ladugården.

Samma sak kunde gälla vid husbyggen. Denna typ av berättelse är den vanligast förekommande om de underjordiska. Förlossningshjälp En annan vanlig sägentyp i våra samlingar handlar om hur en kvinna eller gumma fick rycka in som barnmorska åt de underjordiska. När kvinnan höll på med en syssla på gården, till exempel när hon mjölkade korna, kom en främmande man springande och bad med nöd i rösten henne att hjälpa hans hustru.

Mannen tog kvinnan till en dörr som hon aldrig sett tidigare och de klev sedan in i ett vackert hus där en kvinna låg i ett av rummen. Hon hjälpte henne att föda och lindade in det nyfödda barnet i något av sina klädesplagg. Efter att hon gått därifrån var huset och dörren spårlöst försvunna. Morgonen därefter såg kvinnan att det låg en hög med dyrbara silverskedar på hennes bord.

Det var som tack för hjälpen dagen innan. Den som ger hjälp de underjordiska och gör dem en tjänst kunde bli rikligt belönad. Bland de skatter som omnämns verkar silverskedar vara ett återkommande motiv. De underjordiska kunde också komma till en stuga och be om husrum. När de bjudits in ställde de till med en brakfest.

Hundratals personer kom och deltog i festligheterna och både mat och dryck fanns plötsligt i överflöd.