Vad är ståndsamälle

Bland de frisläppta fanns en köpman från Kalmar och en skräddarmästare hemmahörande i Stockholm, samt två trädgårdsmästare som arbetade i Kungsträdgården. Vardagsliv under talet. Till vänster ger en högreståndsman en allmosa åt en tiggare. Till höger kvinnliga latrintömmerskor — även kallade skitbärarkäringar — i Stockholm. Lyssnar vi till förordningarna borde de vara lätta att skilja från tiggare och lösdrivare, men det verkar alltså inte ha varit så enkelt.

Ingendera grupp bar något tydligt tecken på sin status som var lätt att läsa av. Det fanns ingen färg eller hattmodell eller annan symbol som gjorde bagarmästaren igenkännbar i jämförelse med lösdrivaren. Svårigheten att avläsa människor gjorde att folk fick använda andra slags visuella strategier för att veta hur de skulle förhålla sig till andra. Man fick använda en granskande blick: en blick som var helt beroende av sammanhanget och på kunskaper man hade om kläder, status och person.

Piga inför rätta för fina kläder En sådan granskare var linneköpman Mickel Björnsson som drog sin före detta piga Märta Olsdotter inför rätta Han hade lagt märke till att sedan hon slutat hos honom för att gifta sig hade hon skaffat sig en grön kappa och han tyckte att det var märkligt och undrade var hon hade fått den ifrån. Han ville också veta varifrån hon fått några silverspännen, en hermelinhatt, två jackor, den ena kantad med päls, den andra med band, en svart kjol i ett tyg som kallas rask, en guldring och flera andra saker.

Mickel hade noga studerat Märtas kläder, både före och efter hon arbetat åt honom. Märta kunde redogöra för hur hon kommit att få alla dessa saker och friades. Det intressanta är att Mickel hade en sådan god uppfattning om vilka kläder Märta ägde, vilka material de var gjorda av och vad som passade hennes ställning som piga och sedan som nygift hustru.

När han såg hennes nya kläder uppfattade han ett slags dissonans mellan vad han visste om hennes ställning och de slags saker hon »borde« äga.

Ståndsriksdagen

Ironisk allmogemålning med följande text: »En herre som har en snäll hushållerska och en snäll piga«, dock sköts inte hushållet alls som det ska då köket är stökigt. Efter att ha gjort en bedömning av allt detta blev han misstänksam om hon stulit från honom. Bagargesäll fälld för värja Enskilda personer förväntades också ha koll på hur andra tittade på dem, och de skulle kunna jämföra sig själva med dem för att se om de själva såg passande ut.

En bagargesäll som just kommit till Stockholm drogs inför rätta för att han burit värja, något som var förbehållet adelsmän. När han skulle försvara sig sa han att han inte hade känt till den aktuella lagen. Men rätten kritiserade honom för att han inte hade jämfört sig med andra. Han borde ha lagt märke till, tyckte de, att inga andra bagar-gesäller bar värjor och heller inte någon annan i hans hushåll, bagare som de var.

Som nykomling i staden krävdes det bättre iakttagelseförmåga för att förstå sin plats i ståndshierarkin, tyckte rätten. Bagargesällen borde ha varit mera granskande i sin blick. Pigorna smyckade sig ändå Man kan notera att bagargesällen fram till dess att han åkte fast ändå hade styrt ut sig som han ville. Bland alla fall av brott mot överflödsförordningarna som hamnade inför rätta i början av talet kan man se att människor i de lägre stånden ändå tog till vad de hade för att smycka sig.

Det kunde vara spetsar på en mössa, lite guldtråd invävt i ett band, en sidenrosett. Oftast gick det att komma undan med sådana saker, men när Politikollegium då och då fick befallning uppifrån gick »gubbarna« ut på räder och beivrade dessa brott. Särskilt vaksamma blev de i samband med att en ny förordning hade kommit. Människor försvarade sig med att de hade ägt spetsarna innan förordningen kom ut och därmed hade rätt att bära mössan, eller att deras vanliga mössa var i tvätten, eller att de bara hade varit ute lite snabbt på gatan och att det inte var meningen att de skulle synas.

Det var de allra lägsta i samhällshierarkin som hamnade inför rätta för denna typ av brott — särskilt pigor — och böterna var skyhöga. Vardagsliv i Stockholm på talet vid Brunnsbacken på Södermalm — där dagens Slussen ligger. Målning från av Johan Sevenbom. Det viktigaste var inte att gruppera olika personer i stånd, utan snarare att placera in sig själv på rätt plats i rangordningen.

En social gränsdragning som var betydelsefull i en situation kunde vara underordnad en annan i andra sammanhang. Här spelade frågor om en persons ålder, kön, civilstånd stor roll. Det fanns tydliga ideal kring hur kläder skulle spegla social ordning, men i praktiken var det en ytterst komplex relation där kläder lika mycket mobiliserades för att hävda social status och identitet som att reflektera och reproducera den.

Lärorna om ståndssamhället och om hur ståndssystemet fungerade i vardagen var beroende av och påverkade varandra, men de fungerade olika. Varje introducerad ätts huvudman var en självskriven riksdagsman. Talman i riksdagen var lantmarskalken som valdes för varje riksdag. Adeln hade cirka riksdagsmän och av dessa brukade cirka vara närvarande vid riksdagen. De hade då oftast fullmakt från de ätterna som inte hade sänt någon representant.

Borgare medeltiden

Liksom tidigare var adeln under frihetstiden den härskande samhällsgruppen, och adelsmännen hade det största inflytandet i riksdagen. De hade företräde till officerstjänsterna och ensamrätt till alla högre ämbeten. Endast adelsmän hade rätt att äga slott och herrgårdar. Ståndsgränserna blev dock mindre skarpa genom att giftermål mellan adelsmän och "ofrälse" kvinnor nu blev tillåten — utan att barnen för den skull förlorade sitt adelskap.

De ofrälse var inte heller helt utestängda från möjligheten att nå de högsta posterna i samhället. Skickliga ofrälse militärer och ämbetsmän adlades ofta när de kom lite högre upp i graderna, varefter de kunde avancera vidare. År upphörde dock adlandet av ofrälse till vidare och de blev därmed helt berövade möjligheten att nå högre poster.

Några av frihetstidens mest framstående adelsmän var Carl Gustaf Tessin. Prästeståndet Det 'högvärdiga prästeståndet' spelade en betydande roll som riksdagsmän under frihetstiden, särskilt mot periodens slut. Biskopar och superintendenter var självskrivna till riksdagen och utöver det var stiftens kyrkoherdar och kaplaner valbara.

Prästerna hade cirka 50 riksdagsmän vilket därmed var det minsta antalet av de fyra stånden. Talman i riksdagen var i första hand ärkebiskopen och i andra hand någon annan biskop. Bönderna tog ofta starkt intryck av vad prästerskapet hade för uppfattning, vilket var ganska naturligt eftersom det var prästen man såg upp till hemma i socknen.

Prästerna skötte om socknens angelägenheter och var lärare och ibland även läkare. På samma sätt som under talet övervakade prästerna under frihetstiden den evangelisk-lutherska renlärigheten. Inga andra än prästerna fick predika. Många av de karoliner som vände tillbaka från fångenskap i Ryssland var gripna av den pietistiska väckelsen. De fick rätt många anhängare och grupper av pietister brukade samlas till enskilda andaktsstunder på söndagar eller vardagskvällar.

Jordbruket effektiviserades och många egendomslösa på landsbygden flyttade in till städerna där industrier började att ta fart. Kungamakten och ståndsriksdagen gick inte i takt med det nya samhälle som växte fram. Revolutioner, frihetskrig och tal om alla människors lika värde spred sig över världen.

Folket krävde större frihet och ökat politiskt inflytande År fick Sverige en ny regeringsform som hämtade inspiration från Sveriges tidigare historia och upplysningstidens princip om maktdelning. Det innebar att man alltmer skilde mellan den lagstiftande, dömande och verkställande makten i samhället. Grundtanken var att kungen och de statsråd han utsåg skulle dela makten med riksdagen.

Lagstiftningsmakten skulle delas mellan kung och riksdag. Den dömande makten, domstolarna, skulle bestå av oavsättliga domare som enbart skulle lyda lagarna och inte ta order från någon politisk instans. Dessutom inrättade Sverige som första land i världen en justitieombudsman, JO, dit medborgarna kunde vända sig med klagomål på myndigheterna. För att kontrollera att kungen och regeringen höll sig till lagen fick riksdagen också ett konstitutionsutskott, KU.

Den lag som reglerade riksdagsarbetet, riksdagsordningen, kom till Det kungliga enväldets tid var över. Mer makt fördes över till riksdagen och domstolarna blev mer självständiga. Riksdagen behöll systemet med fyra stånd, men kungen styrde fortfarande landet. Han utsåg alla statsråd i regeringen och kunde fatta beslut emot riksdagens majoritet, om det inte gällde lagstiftning och beskattning.

Tvåkammarriksdagen införs Med tiden växte missnöjet med den gamla ståndsriksdagen. Bönder, företagare och annan medelklass fick en allt större betydelse för landets ekonomi. Men deras politiska makt i riksdagen var förhållandevis liten. År ersattes ståndsriksdagen med en tvåkammarriksdag, vilket innebar att rösträtten, valbarheten och den politiska makten i riksdagen inte längre var kopplad till de fyra stånden.

Ledamöterna i andra kammaren fick nu ersättning, vilket möjliggjorde för folk utan egen förmögenhet att arbeta som riksdagsmän. Riksdagen var alltså uppdelad på två kammare, och för att ett förslag skulle godkännas krävdes beslut i båda kamrarna. Varken kungen eller en majoritet av riksdagsledamöterna ville ha full demokrati med allmän och lika rösträtt.

Därför infördes flera så kallade rösträtts- och valbarhetsstreck. Strecken beskrev olika villkor som individen måste uppnå, både för att få rösta och kunna bli vald. Villkoren handlade främst om kön, ålder och ekonomi. Det var till exempel streck som användes för att stänga ute fängelseinterner, personer som inte betalade sin skatt, socialbidragstagare, personer i konkurs och män som inte hade fullgjort sin värnplikt.

Syftet var att endast ansvarsfulla, mogna och självständigt tänkande män skulle delta i politiken. I valen till första kammaren hade mer förmögna personer fler röster. De som valdes till första kammaren skulle vara minst 35 år gamla och ha en betydande förmögenhet — de fick heller ingen ersättning för sitt arbete i riksdagen. Till skillnad från andra kammaren ersattes ledamöterna i första kammaren successivt, och deras mandatperioder var längre.

Andra kammaren utsågs enligt principen en man — en röst. Men andelen män som hade rätt att delta i valen var låg fram till den första rösträttsreformen För att få rösta krävdes att man hade en fast egendom eller betalade skatt på en årlig beskattningsbar inkomst. Strecken har sedan början av talet sänkts eller avskaffats, ett efter ett.

Men det ställs fortfarande krav på både väljarnas och ledamöternas medborgarskap svenskt och ålder 18 år i riksdagsvalet. Vad är ett rösträttsstreck? Ett rösträttsstreck är ett villkor som en individ måste uppnå för att få rösta. Förr kunde det handla om att man skulle ha en viss inkomst, ha gjort värnplikt eller inte vara dömd för något brott.

Ståndssamhälle medeltiden

I dag har Sverige endast två villkor kvar för att få rösta i riksdagsvalen. Du ska vara svensk medborgare och ha fyllt 18 år. Borggårdskrisen och parlamentarismens genombrott År orsakade kung Gustav V en regeringskris, den så kallade Borggårdskrisen. I ett tal till en samling bönder som uppvaktade kungen gick Gustav V emot den dåvarande regeringens försvarspolitik.

Regeringen uppfattade talet som en avsiktlig kränkning och avgick några dagar senare. Krisen är en av de mest dramatiska i vår parlamentariska historia och markerar kulmen på en konflikt som pågått länge mellan konservativa och de krafter som verkade för parlamentarism. Det vill säga att regeringen endast är beroende av majoriteten i sitt parlament riksdagen och inte av kungen.

Hösten gav dock Gustav V den blivande statsministern Nils Edén ett personligt löfte, där han lovade att följa parlamentarismens principer. Alltså att kungen i fortsättningen inte skulle ingripa i regeringsbildningen. Enkammarriksdagen 50 år Den 11 januari sammanträdde den nya enkammarriksdagen för första gången.