Västberlin den döende staden

I nästan en timme låg Fechter och förblödde innan hans livlösa kropp bars iväg av vaktposterna. Bilder av den döende Peter Fechter spreds över världen och ledde till hårda fördömanden av Östtyskland. Men den fruktansvärda händelsen hindrade inte andra östtyskar från att försöka fly över Berlinmuren — eller under den. Det grävdes åtskilliga tunnlar under muren så länge DDR existerade.

Några av flyktförsöken var spekta­­kulära vågstycken då man tog till alla medel. I juli susade en familj exempelvis över muren med hjälp av en hemmagjord linbana som gick från ett tak till ett annat, och i augusti dundrade tre östtyskar med full fart genom avspärrningarna i lastbil vid gränsövergången Checkpoint Charlie. Två östtyska familjer flydde fågelvägen i en varmluftballong som de själva sytt och i juli lyckades Thomas Krüger hoppa av till Västberlin med hjälp av ett ultralätt flygplan.

Fram till murens fall i november påstods det att cirka hundra personer mist livet i samband med flyktförsök, men i dag uppges i regel antalet ha uppgått till minst Det sista offret blev årige Chris Gueffroy, som den 6 februari träffades av en kula från gränsvakterna. Tv-bolag betalar tunneln Männen börjar med att organisera ett trans­port­system så att de lätt kan forsla ut sand och lera ur tunneln och få in brädor och annat byggmaterial i den.

Systemet består i all sin enkelhet av en mekaniskt driven kärra som rullar längs en skena i golvet. Arbetet går nu märkbart framåt — männen sliter dag och natt i tolvtimmars arbetspass. De kommer snart på att det är lättast att gräva sig framåt genom jorden om de ligger på rygg och pressar in spaden i leran med benmusklerna.

Men när de hunnit ungefär trettio meter märker de till sin stora fasa att det börjar bli ont om syre i tunneln. Det är ett problem som ingen har tänkt på. Innan paniken bryter ut kommer dock Domenico på en lösning. Han köper ett stort antal en meter långa skorstensrör, som han fäster ihop med tejp. I ena änden av röret sätter han en elektrisk fläkt som hela tiden blåser in frisk luft i tunneln.

I början av juni har männen nått fram till gränsen mellan öst och väst och arbetsstyrkan består nu av ungefär ett dussin män. De flesta av dem har avbrutit sina studier eller sina arbeten för att gräva på heltid. Ingen har några pengar och hungern börjar göra sig påmind. Dessutom behövs det mer virke till stöttor efter hand som tunneln blir allt längre.

Medan männen funderar på hur de ska lösa de ekonomiska problemen råkar de få syn på en tidningsartikel i Berliner Tageszeitung. I den står det att det amerikanska tv-bolaget NBC håller på att spela in en film som handlar om en grupp berlinare som gräver en flyktväg under Berlinmuren. Resolut tar han kontakt med tv-bolaget, som — efter att ha hört berättelsen om den verk­liga tunneln — erbjuder sig att finansiera grävandet och stå för alla utgifter för mat, dryck, arbetskläder, cigaretter och annat som tunnelbyggarna behöver.

I gengäld vill NBC ha ensamrätten till att göra en dokumentärfilm om den underjordiska flyktvägen. Med filmkontraktet i hamn kan männen koncentrera sig på arbetet, men bara ett par veckor senare dyker ett nytt bekymmer upp. En natt i juli forsar stora mängder vatten plötsligt in i tunneln. Försöken att pumpa upp det med en handpump visar sig vara förgäves.

Centimeter för centimeter stiger vattennivån och det är bara en fråga om dagar innan tunneln är helt fylld med vatten. Hör Hasso Herschel berätta om tunnelbygget och de stora problemen med vatten som forsade in. De desperata männen tar kontakt med myndigheterna eftersom de utgår från att en trasig vattenledning i ett närliggande hus är orsaken till eländet. Några timmar senare stängs vattnet av på Bernauer Strasse.

Sedan tunnelgrävarna i flera dagar har väntat på att vattnet ska sippra ut ur tunneln sätter de i gång med att reparera skadorna. Omsorgsfullt täpper de till hålen i väggarna med lera, och de spikar fast de brädor som har lossnat under översvämningen. Förseningen är mycket irri­terande, eftersom männen hade siktat på att kunna genomföra flyktaktionen på årsdagen för Berlinmurens byggande — den 13 augusti Men det kan de glömma, för nu ligger de fyra veckor efter i förhållande till planeringen.

Förseningen retar inte bara tunnelbyggarna. Även Peter och hans familj i Östberlin håller på att förlora hoppet. Peter tror inte längre på att han någonsin ska kunna lämna DDR, och gång på gång måste vännerna i Västberlin försäkra honom om att allt kommer att sluta lyckligt. Den meter långa tunneln var knappt en meter hög. En grupp människor har nämligen lyckats färdigställa en tunnel på en annan plats i Berlin, och även om både Domenico och Luigi har en känsla av att allt inte står rätt till är de glada å vännens vägnar.

Men flykten är fruktansvärt nära att sluta i katastrof. En angivare bland tunnelgrävarna har berättat för Stasi , DDR:s hemliga säkerhetstjänst, om flyktplanerna. Flera timmar innan Peter och hans familj dyker upp har tungt beväpnade män i uniform stormat in i det hus i Östberlin där ingången till tunneln finns. Enbart tack vare att en av flyktmedhjälparna från ett fönster i Västberlin har sett poliserna och hunnit varna medhjälparna på andra sidan muren, kan man avbryta aktionen innan det är för sent.

Djupt besvikna tvingas Peter, hans familj och resten av flyktingarna avbryta flykten till väst. Mitt i besvikelsen kan de ändå trösta sig med att det åtminstone inte avlossades några skott. Att gräva tunneln färdig tog sju månader, och omkring fyrtio personer hjälpte till. Kropparna värker, händerna är fulla med blåsor, men trots det jobbar de dygnet runt.

Arbetsstyrkan har nu vuxit till omkring fyrtio personer och med den misslyckade flykten i åtanke har Domenico och Luigi varit extremt noga med att granska alla medhjälpare innan de har släppts in till tunneln. Men hela tiden lurar skräcken för att det kan finnas en angivare mitt ibland dem. En sen kväll i augusti står det plötsligt två främmande män nere i tunneln. En av tunnelgrävarna har varit ute och köpt cigaretter och glömt att låsa källardörren och släcka belysningen efter sig och därför har de objudna gästerna lätt kunnat ta sig in.

Främlingarna ser sig nyfiket om i källaren och går sedan in i själva tunneln där de omedelbart blir upptäckta. Efter visst tumult lugnar situationen ner sig men tunnelgrävarna vet inte vad de ska ta sig till med de båda männen. Själva säger främlingarna att de bara är på jakt efter en plats där de kan gräva en tunnel och få ut sina vänner och släktingar ur Östberlin.

Domenico och Luigi­ diskuterar situationen ingående. Oavsett hur man ser på saken så utgör de främmande männen en säkerhetsrisk. I tunnelns mörker gräver männen sig varje dag ännu lite närmare sitt mål på andra sidan Berlinmuren. Tunnelarbetet inleddes i en övergiven fabrik i Västberlin.

Tunnelns ingång vid Schönholzer Strasse i Östberlin. Tunnelns planerade ingång på Rheinsberger Strasse. Peter är nära att ge upp Efter att ha övervägt att hålla männen fångna tills flykten genomförs, beslutar tunnelgrävarna att de ska få ingå i arbetsstyrkan. Dieter och Rolf, som främlingarna heter, verkar trovärdiga när de bedyrar att de inte är utsända av DDR. Dieter berättar att han själv har försökt gräva en tunnel i närheten men tvingats ge upp efter tio meter eftersom lerjorden var för hård — en detalj som övertygar Domenico och Luigi.

Men för att vara på den säkra sidan bestämmer sig kärntruppen av grävarlaget för att ändra planerna i sista sekunden — utan att berätta det för Dieter, Rolf och andra i periferin. I stället för att mynna ut på Rheinsberger Strasse ska tunneln leda till Schönholzer Strasse, som ligger närmare muren. Där finns en källare som är perfekt för ändamålet, har tunnelgrävarna fått reda på.

Dessutom kan källaringången och stora delar av Berlinmuren övervakas från en obebodd hörnlägenhet på hörnet av Bernauer Strasse och Wolgaster Strasse i Västberlin. I början av september är grävnings­arbetet i princip färdigt — nu sträcker sig tunneln hela vägen till Schönholzer Strasse. Men Domenico och Luigi låtsas som ingenting och ser till att Dieter, Rolf och de andra fortsätter att gräva vidare mot Rheinsberger Strasse, som ligger cirka tjugo meter längre bort.

Den 4 september reser Domenico till Öst­berlin för att informera Peter och Evelyne om de ändrade planerna. När han berättar att flykten nu ska genomföras den 14 september blir Peter alldeles blek. Meckels kom från Wuppertal i västligaste Tyskland. Därifrån hade de med sig dels social­demokratin, dels pappans prästtjänst i den tyska Bekännelsekyrkan, bildad i trakten , i oppo­sition mot Hitler.

Pappa Meckel var kaplan i kyrkan men blev med andra världskrigets utbrott inkallad som officer i tyska Wehrmacht. Den 30 september kom han tillbaka, från Karelen, där han hade suttit som fånge i trakterna kring Ladoga och Onega. Pappa Meckel skulle först bli ungdomspräst i väst, men ändrade sig. Kyrkan behövde präster i Östtyskland. I den sovjetiska ockupations­zonen stod församlingarna under tryck från ateistisk propaganda.

Vi åker dit. Föräldrarna slog sig ner i den lilla byn Heinersdorf, 20 kilometer från den nya gränsen mot Polen. Prästgården var fullsatt och kyrkan behövde byggas upp på nytt. Fyra av oss fem syskon föddes under de fem år vi bodde där. Närmare 12 miljoner människor hade lämnat gamla tyska områden som Östpreussen och Schle­sien; en till två miljoner beräknas ha omkommit under flykten till DDR.

Fortfarande när Markus Meckel själv blev präst i norra DDR på talet kunde 15 till 20 procent av församlingen fortfarande bestå av flyktingar. Dem lät den ockuperande sovjetregimen märkligt nog vara ifred. Till skillnad från andra länder tog sovjetstyret inte över kyrkorna utan lät dem organisatoriskt ha ett eget utrymme.

Den tyska evangelisk-lutherska kyrkan EKD förblev ända till odelad och sträckte sig över både Väst- och Östtyskland. I den fanns plats att verka och tänka på ett sätt som inte det övriga DDR hade. Markus Meckels familj flyttade till Östberlin, där han hade sitt pojkrum i samma hus där stadens lutherska biskop i dag sitter. Men i DDR kunde han fortsätta i en kyrklig skola, där det bland annat fanns litteratur som i övrigt var förbjuden i landet.

I DDR ska kyrkorna också ha lyckats påverka regimen att införa vapenfri tjänst. Alternativet var inte allmänt känt, förutom inom kyrkorna. Själv totalvägrade han, men slapp överraskande det tvååriga fängelsestraffet. Men kring började jag också varje sommar, kring Hiroshima- och Nagasakidagarna i augusti, bjuda in folk från hela DDR till fredsseminarier som oftast sträckte sig över två veckoslut.

Det var 80 till personer när familjerna var med, en blandning av semester, rekreation och politiskt seminarium. Från löst organiserade fredsseminarier, med folk inkvarterade i traktens prästgårdar, växte rörelsen och fick fastare former. År hade man en första konferens med valda delegater, då också från kvinno-, miljö- och människorättsgrupper, av vilka många inte hade direkt med kyrkan att göra.

Resor som ibland försatte honom själv i livsfara och bl. Han har i intervjuer sagt att hans motiv för att göra film var en stark vilja att försöka påverka opinionen för olika saker. Enligt radionämnden gick Bjelfvenstam ibland för långt i denna strävan och han fälldes av granskningsnämnden för sin kanske mest uppmärksammade och omtalade dokumentär Den döende staden, hans andra skildring av Västberlin.

Tio år tidigare hade Bjelfvenstam porträtterat staden i filmen Berlin - delad stad och han ville nu återvända då han som SVT-anställd kände ett behov av att visa upp en annan del av verkligheten än den ensidigt positiva bild av Västberlin som han menade visades upp i Sverige. I Den döende staden skildras ett Väst-Berlin där invånarna isolerats alltmer, en industri som lämnat staden och flyttat till övriga Västtyskland samt en befolkning som blivit alltför gammal.

Bjelfvenstam kallar Väst-Berlin för ett "glittrande ålderdomshem" som måste bistås med miljontals kronor från övriga landet för att behålla sitt propagandavärde gentemot öst. Förutom domen i granskningsnämnden väckte filmen allmänt rabalder och beskylldes från olika håll för att vara vänstervriden propaganda, något som Bo Bjelfvenstam i efterhand förklarat berodde på att den kom ut i en inflammerad tid.

När man så här dryga 40 år senare tittar på den är det lätt att hålla med honom och således svårt att förstå vad allt ståhej handlade om.