Ingen krig utan strid

En soldat kan inte vara ständigt aggressiv, för då blir han lätt lurad in i fällor. Att vara passiv eller rent av rädd är dock ännu farligare då det inbjuder fienden till att ta initiativet. Om fienden börjar bli aggressiv måste man mentalt vara beredd att snabbt kunna möta detta med samma mynt fast av högre valör. Aggressivitet ensamt kan vara ett enormt kraftfullt vapen som snabbt kan ändra en annars på förhand given situation, men för att kunna bruka aggressivitet måste soldaten kunna visa ett dödsförakt.

Han måste kunna övervinna sin egen rädsla för döden. Aggressiviteten som det sista vapnet Som jag skrivit om i tidigare artiklar klarade vi oss på aggressivitet under slaget om Shyrokyne, i det läge vi i praktiken omringats av fienden utan någon bra väg ut. Det är ett faktum att inget rovdjur gärna vill ge sig på ett byte som sitter med ansiktet vänt emot honom.

En huskatt är av naturen alltid svagare än en normalstor hund, men försök att finna den hund som vill gå på en katt som ser den i ögonen och fräser ilsket, med små sylvassa klor utfällda att välkomna den med. Om det värsta händer infanteriet måste soldaten kunna falla tillbaka på sin inneboende samt övade aggressivitet och oräddhet, som tillika är det mentala tillståndet att han befinner sig i stridens stängda rum.

Hamnar man i en situation där det inte finns någon bra väg ut bör man inte nödvändigtvis välja en dålig väg i dess ställe. Precis som hunden direkt hugger mot katten om den flyr är infanteriet aldrig så sårbart som i sin flykt. Jag har tidigare påpekat hur majoriteten av de skador som uppstår i krig kommer från artilleriet, och det stämmer fortfarande.

Ingenstans är dock infanteriet så sårbart för den direktriktade och finkalibriga elden som när modet tryter och man ger sig iväg vind för våg. Där kan skadestatistiken rubbas mycket snabbt. Där instinkterna tar över lugnet, och lögnen att enda sättet att överleva är flykt blir en mycket kortvarig sanning. Precis som linjeinfanteriet och bondearméerna från gamla tider höggs ner av kavalleriet då de bröt formationen för att rädda sina liv, kan det moderna infanteriet väldigt snabbt fällas av kulkärvar om deras flykt sker i panik.

Finns det ingen bra väg ut ur en dålig situation måste soldaten kunna bli den instängda och fräsande katten i ett hörn av stridens stängda rum. Han måste kunna visa detta för fienden med häftig aggressivitet, oavsett hur mycket starkare denne är än honom. Fienden måste veta att soldaten inte viker ner sig och ger upp.

Att oavsett hur mycket starkare fienden är så är den instängde soldaten inte svag. Fienden skall instinktivt känna att det kommer kosta honom mycket, för soldaten är beredd och kommer med förnöjd glädje att betala allt. Det är stor chans att detta kan köpa soldaten tid, och kanske till och med att situationen under denna tid hinner förändras så att han tar sig ut på ett annat sätt för att strida ännu en dag.

Soldaten måste i stridens stängda rum vara mentalt beredd att ge sitt liv med ett leende på läpparna. Utan en tanke på något annat, för det finns inget annat i stridens rum. För att det där inne är det enda sättet att leva. Att öva på rädsla i fred I det moderna konsumtionssamhället, där allt designats för bekvämlighet, är stress och rädsla någonting man aktivt söker avskärma sig ifrån.

Bekvämlighet är bra och obehag dåligt, och efter det ska allt formas till människans lättja och glädje — något som får tydliga resultat. Precis som dammsugarens inträde i medelklassens hem skapade en epidemi av allergiska barn vars immunförsvar aldrig lärde sig handskas med vardaglig smuts, har denna avskärmning från obehag gjort den vanliga moderna människan sämre bemedlad att hantera helt naturliga obehag som stress och rädsla.

Det är denna moderna människa som ska göras soldat av, och den måste då lära sig mycket av vad tidigare generationer hade med sig från grunden helt från början. Idag är det moderiktigt och trendigt att ifrågasätta traditioner av alla slag, och ifrågasättandet har rent av givits ett egenvärde i sig självt. I vissa fall är det inte fel.

Att rökning till exempel fasades ut från att vara norm var nog i allt väsentligt någonting positivt. Vi känner idag till skadeverkningarna tobaken orsakar, vilket vi inte gjorde då vi snabbt gjorde det till tradition. Vad som är farligt dock är att ifrågasätta och ta bort traditioner utan att veta varför de uppkommit. Ett exempel på detta är vanlig militär exercis — att gå i formation.

Under inledningsskedet av min värnplikt i Finland ifrågasatte vi rekryter denna tradition ganska mycket. Varför skulle vi lära oss att gå, stå och marschera i formation? Det användes ju endast vid parad och dylikt.

Civilplikt ålder

Hur skulle det göra oss till bättre soldater? Vi ville ju lära oss skjuta och se snäva ut i ball stridsutrustning. Vi förstod inte då att exercisen, även om den inte varit särskilt militärtaktiskt relevant sedan röksvagt krut och kulspruta infördes i slutet av talet och därmed avslutade linjekrigföringen, var ett nödvändigt medel inte bara för att hålla koll på yra rekryter på väg till och från övningsfält och matsal.

Det var ett ypperligt och praktiskt sätt att lära rekryten att instinktivt och snabbt lyda order. Därför lever traditionen ännu kvar. Kärnan syns inte tydligt för alla att se, men det finns där. Det vi kallar exercis är ännu, efter över år, en grundpelare för att säkra soldatens kugghjulsfunktion även i det stora, moderna militära maskineriet. Att rutorna i de olika lagren sedan överensstämde med varandra efter vikningen granskades av beväringschefer efteråt och klaffade det inte, ja då spenderade rekryterna den sista timmen av fritid innan släckning med att vika om, vika om, och vika om igen.

Vad syftet var med denna tradition tycktes ingen veta och då den öppnade för pennalism avskaffades den för ett antal år sedan. Det är först på senare år jag förstått vad grundsyftet var — det som förmodligen någonstans gjorde det till tradition. Att dagligen öva blivande soldater att kunna iakttaga fokus och precision under stress utan att fatta varför.

Soldater behöver som bekant inte förstå varför dom gör saker, de ska ofta bara göra direkt utan att slösa tid på att fråga och begripa. Vikningen av det där satans dagatäcket, på ett mycket noggrant och specifikt sätt, utan slarv någonstans under hela processen, samtidigt som en stressande undersergeant går runt i rummet och räknar ner minuterna till granskning var en mycket effektiv mental träning.

Men, tyvärr, när tillräckligt många rekryter — som hela sina liv tidigare skyddats från saker som är obehagliga eller till och med bara inte roliga nog, klagade, så dödades traditionen. Resultatet är att alla rekryter idag får lite mer fritid på kvällarna. Någon stackare kanske också klarar sig undan upplevd eller till och med riktig mobbning.

Vad som också är sant är sannolikt att alla soldater utbildade efter traditionens avklippning troligen inte kommer vara riktigt lika mentalt övade att utföra precisionsmoment under stress framöver. Med det kommer jag in på den kanske mest kända, stereotypiska och ifrågasatta traditionen inom armén — det elaka och skrikande utbildningsbefälet och rekryter som är rädda för denna.

Genèvekonventionen krigets lagar

Extremt hårdfört pressade han oss absolut till det yttersta, framförallt mentalt. Många känner igen det här, men jag vågar säga att han tog det till det extrema. Vi var alla ständigt rädda och stressade, dag ut och dag in. En del övervägde fängelse hellre än att komma tillbaka till enheten efter permission. Varje söndag kväll såg jag på den närmaste veckans schema och hur Premiärlöjtnantens namn stod under nästan varenda utbildningsmoment.

Det var ångestfyllda timmar som blev dagar, veckor och månader. Vad vi, eller iallafall jag, inte begrep då var att allt detta hade ett syfte. Jag vet inte om Premiärlöjtnanten visste det själv eller om det bara var fråga om tradition han följde, men det fungerade. Han var mycket militärt kompetent rent allmänt, och han var aldrig specifikt elak så att han utsatte oss för press för sitt eget höga nöjes skull.

Han utsatte oss för pressen, bland annat, för vi skulle övas inför den stress och rädsla vi skulle känna i kriget. Jag kände direkt igen känslan då jag kom till Ukraina. Rädslan och stressen. Då kom den dock inte som ett nytt och skrämmande obehag utan som något jag redan kände, klätt i ett närmast nostalgiskt skimmer. Den utbildning han gav oss under vår tid vid underofficersskolan i Finland var nog den i särklass viktigaste byggstenen för mig i Ukraina.

Det var inte skyttet, militär taktik eller liknande det handlade om — det var att just han lärde mig att vara extremt stressad och ständigt rädd över lång tid, men att ändå fungera. Inte långt efter att min årskull blivit underofficerare och lämnat skolan fick Premiärlöjtnanten några väldigt skarpa tillsägelser. Hans utbildningsmetoder var alldeles för hårda och inte förenliga med vad som i Sverige skulle kallats värdegrunden.

Jag för min del är evigt tacksam över att jag fick ta del av hans utbildning. Jag såg många gånger i kriget män, också stora och betydligt mäktigare karlar än mig, ha svårt att hantera den konstanta, pressande stressen och rädslan. Jag för min del vågar säga att jag nästan alltid klarade detta mycket bra. Jag såg män som stupade för att de inte kunde hantera denna rädsla och stress.

De som flydde stridens centrum för en säkrare plats utan att förstå att trygghetens hägring de såg var den dödligaste av lögner. Jag har själv tagit tag i nacken om folk som försökt fly från striden och dragit dem tillbaka mot den, för att rädda dem från den falska säkerhet som är den panikartade flykten. Jag är övertygad om att det inte är för att jag är speciell och särskild utan bara för att jag var mycket väl förövad på att vara konstant rädd.

Att den här Premiärlöjtnanten vid Kustjägarkompaniet genom sin extremt icke-värdegrundsenliga och mentalt påfrestande utbildning förberedde mig bättre för kriget än någon annan gjort. Jag är övertygad att detta är en klart bidragande orsak till att jag kan sitta och skriva detta idag. Jag vill förtydliga detta för att inte lämna öppet för illvillig feltolkning eller missförstånd; Den absoluta vikten av att pressa blivande soldater hårt under utbildningsskedet.

Ukrainas billiga drönare har sänkt ryska fregatter som kostar mellan tre till sex miljarder kronor styck. Ukraina, som är utan egen flotta, har till en billig peng satt en tredjedel av Rysslands mäktiga Svartahavsflotta ur spel och tvingat resten in i ett hörn. Kriget i Ukraina har visat på en enorm kostnadsasymmetri. För maritima drönare, det vill säga fjärrstyrda småbåtar, kan asymmetrin vara 20 till en, vilket innebär att en drönare kan förstöra något som är 20 gånger så dyrt som den själv.

För så kallade first-person-view drönare FPV-drönare , som är fjärrstyrda flygande drönare med inbyggd kamera som drönarpiloter ser igenom, kan asymmetrin vara till en. Meningslöst att jämföra försvarsbudgetar Detta är också till Rysslands fördel. Ukraina använder fyra miljoner kronor varje gång de avfyrar en Patriotmissil mot en billig rysk glidbomb. Ryssland avfyrade över 3 sådana bomber mot Ukraina bara i mars i år, förutom drönare och missiler.

Dessutom producerar Ryssland cirka artillerigranater per månad, eller cirka tre miljoner per år, till en kostnad av mindre än 10 kronor styck. Den genomsnittliga kostnaden för en liknande projektil i Europa är cirka 50 kronor. IAEA har inte bekräftat några ukrainska bombanfall eller attacker mot kärnkraftverket, varken före eller efter Rysslands anklagelser om detta.

Ryssland fortsätter det stora fosterlandskriget i Ukraina för att befria världen från nazister. Den ryska regimen har använt sig av denna desinformation sedan kriget inleddes för att avhumanisera och svartmåla den ukrainska befolkningen. Putins bild av Ryssland som en buffert mot nazismen är ett skolboksexempel på projektion och ett sätt för Ryssland att skylla sina egna destruktiva handlingar på andra.

Anklagelserna att hela Europa stödde Nazitysklands invasion av Sovjetunionen är minst sagt befängda. Här ser vi ett exempel på historieförfalskning. I själva verket var det inte mindre än 26 länder och exilregeringar i de ockuperade länderna som var motståndare till Hitlerregimen. Ryssland spelar på människors rädsla för att måla upp bilden av ett land som slåss mot nazismen. Detta är inte bara manipulativt utan rent ut sagt löjeväckande, särskilt när man betänker den ryska regimens öppet antisemitiska retorik.

Myt: Ukraina är en artificiell skapelse, inte en suverän stat.

Totalförsvarsplikt undantag

Ukrainska områden har historiskt sett tillhört Ryssland. Invånarna i dessa områden har utan påtryckningar uttryckt sin politiska vilja att åter bli ryssar och det är Rysslands plikt att befria och skydda dem. Ukraina är en suverän stat med en egen identitet och mångårig historia. Att förneka att Ukraina är en suverän stat är ytterligare exempel på desinformation som regimvänliga opinionsbildare spridit i åratal.

När Ryssland försökte rättfärdiga det olagliga markrofferiet i de tillfälligt ockuperade territorierna i Ukraina, kom det inte som någon överraskning att kremlvänlig desinformation än en gång användes för att bestrida Ukrainas suveränitet. Regimvänliga opinionsbildare har ofta använt historierevisionism för att öka stödet för den nuvarande ryska regimens politik.

De har till och med försökt påverka den allmänna debatten till stöd för den olagliga annekteringen av tillfälligt ockuperade områden i Ukraina.